Party med Jesse McCartney och Rachelle Lefevre från Twilight

Hej hej, det var visst ett tag sen sist. I alla fall är det de min kära mor skriver till mig i vartenda mail;) Och kanske är det så att ni undrar vad jag har för mig här borta?! Det kommer, det kommer, senaste veckorna har vi cyklat på stranden, festat i Hollywood, vart på IKEA, ätit lunch med en kille på Universal Studios som har lovat mig en tur där, vart på bio, shoppat, myst, vart på stranden mm. Sen har jag pluggat som en tok, senaste veckan var en mardröm. Så mkt att göra, lite lugnare nu men fortfarande mycket.

Igår så drog vi till Venice beach för att njuta av solen i några timmar, hur skönt som helst. Hur mycket roliga människor som helst att titta på där! Var Anna, Kattis, Sascha, Carro, Sofie, Rebecca och några till. Sen drog de fyra förstnämnda och jag ner på 3rd street och käkade på california pizza kitchen. Sen blev det hem till Anna för att fixa oss i ordning, vi blev så fina så, lagom ojämnt brända vs likbleka;)

Sen styrde vi kosan mot Hollywood och CocoDeville. En av de trendiga klubbarna i Hollywood där man ofta har chansen att se kändisar;) Kattis känner en kille där så vi står på listan alltid mer eller mindre…sweet!! Kom in på klubben där det var fullt med ballonger och grejer, barnkalas tema eller ngt hade dem, det var självlysande grejer, sockervadd och annat.

Uppe i baren började töserna tjattra om att en av tjejerna där var så hemskt lik en tjej i filmen Twilight som har blivit en jättesucce!! Eftersom jag inte har sett filmen kunde jag inte riktigt avgöra om det var hon eller ej. Sasha är ju inte den som är den dock så hon stegade ju fram och frågade henne, och mycket riktigt, så var ju fallet. Det var Rachelle som spelar Victoria i filmen. Så flickorna poserade med henne och jag kände mig allmänt jättedum som kom som 4e person och frågade om jag fick ta en bild. Så när jag sa ”I am so sorry to bother you, but would it be okay if I took a photo aswell?” väntade jag mig ett suckande svar, men istället svarade hon bara ”Dont worry Sweetheart, ofcourse you can, no problem” och kramade om mig. Så tog min bild snackade o skrattade lite och så tackade jag för mig och hon sa inga problem o önskade mig en trevlig kväll. Så underbart go människa!!

Lika trevlig var ju dock inte nästa kändis.. hahaha… återigen i baren, där står en kille som ser ut som han svalt en citron vid bardisken, sen upplyser de andra mig om att den surkarten var Jesse McCartney, ojsan… där ser man… han såg så liten ut, såg ut som 17 men han är väl lika gammal som mig. Well well, Sascha kastade sig på honom men han såg så sur ut så jag ville inte störa.

Sen gick vi ner igen och jag och Anna försökte knäppa ngt kort på honom i smyg, sen tänkte jag äsch vad fan jag går o frågar honom, så jag stegade upp till honom och frågade om jag fick ta ett foto, först hörde han inte vad jag sa så han la armen om mig och drog mig till sig, ngt som fick Anna att tro att vi hade ngt på g…hahaha.. Fullt så gulligt var det dock inte, han upplyste mig om att han inte ställde upp på mer kort för kvällen och att min kompis hade tagit ett kort av honom i smyg vilket han tyckte var oförskämt. Han verkade inte ha sett att jag var en av dem dock för jag fick en liten kram och ha en bra kväll typ.

Och visst var vi oförskämda som tog smygkort men vad fasen, hur många kändisar finns det i Munkedal och lite ingår när man är kändis, vi följde ju inte efter honom i alla fall;) Han såg lika sur ut hela kvällen så antar att han var på dåligt humör redan innan, raka motsatsen från Rachelle från Twilight, läste på internet nu att hon uppskattar sina fans för att dem är dem som gör att hon får jobb, den inställningen gillar vi.

Anna blev dock besviken när det inte var ngt mer mellan mig och Jesse för hon tyckte vi såg så gulliga ut med armarna om varandra…hahaha..

Sen dansade vi bort resten av kvällen och hade det kanon. Kattis sov på soffan hemma hos mig och sen masade vi oss ner till stranden efter lunch idag, var dock lite kyligt så vi blev inte så långdragna. Gick vidare hem till mig och lagade tacos allihopa istället och satt och pratade framtills för ngn timme sen.

En väldigt mysig och bra helg kort sagt!! På fredag åker Annas värdfamilj bort så då ska vi ha Twilight kväll hos henne så jag får se vem människan jag har foto på är;) Sen ska vi ut på lördag igen om någon kör, har ju ingen bil så kan inte erbjuda mig att köra tyvärr. Men kommer bli en toppenhelg vilket som. På söndagen blir det plugg och städning för sen på måndagen kommer mamma och pappa:)

Borde skriva min historia nu men kommer få göra den i sista stund i morgon, tur att min lärare gillar mig, hinner aldrig idag, men har haft en toppenhelg så får ta den stressen i morgon. Det är värt det för livet i LA är inte dumt;)

Skriv en rad alla ni som läser så jag vet vilka ni är!!

 

Puss puss

En lycklig liten flicka

Just nu är jag lycklig, riktigt lycklig. Jag älskar besök, och nu ska jag få massor av dem! Idag är det en månad tills mamma och pappa kommer. Längtar. När dem åker hem så kommer Jeanette 10 dagar senare. När hon sen åker hem så kommer Jenny och Jade 17 dagar senare! Efter det är det mindre än en månad tills jag åker hem till Philly igen.

Ska bli så kul att få visa alla Santa Monica. Lata dagar på stranden blandat med fullspäckade scheman. UNDERBART!!

Det enda som är tråkigt är att Elin skulle ha varit en av dem som stod på besökslistan, men tack vara Telia eller Telenor eller vems felet nu var så fick hon aldrig mitt sms och kunde därför inte boka resan när hon var tvungen och fick välja Thailand istället. Inte för att det är fy skam, men vi är både överens om att LA hade vart bättre!!! Saknar ju mina flickor där hemma!! Och de där veckorna i Blue Bell var bara klockrena, men en dag så gör vi om det, ok?

Sen hoppas jag på att Ylva kan masa sig hit i juni och vi kan flyga tillbaks till Philly tillsammans. Vi har pratat om det och väntar på att hon ska få ett bra läge att fråga sina värdföräldrar. För visst hade det vart härligt tjejen med lata dagar på olika stränder, shopping och margaritas på piren:)

Är det någon annan som är sugen på att hälsa på så säg bara till:)

Nu ska en lycklig liten flicka sjunka ner i soffan ett tag!

Puss puss

…förresten mamma, är det ok om jag skickar en önskelista på mat och godis?;)

Sista helgen med gänget…

Så kom då fredagen.. Tillbringade dagen med att åka och shoppa med Naivy. Hade en del som var tvunget att inhandlas inför lördagen (alla hjärtans dag). Vi åkte även och hälsade på en kompis till Naivy som jag är lite bekant med också eftersom hon var här redan på min tid. Hon fyllde ialla fall 27 år så vi åkte dit med lite tårta och överraskade henne innan vi fortsatte vår shopping.

På kvällen sen slängde jag ihop lite chili con carne till middag och Jade hjälpte mig med riset, något som kanske inte var så lyckat…haha. Min mat fick högsta betyg i alla fall, och Naivy åt så det sprutade ur öronen (senare stal hennes mexikanska vänner resterna så jag tror det var ett gott tecken;). Vilket jag ansåg var ett gott betyg eftersom det är ett mexikanskt recept;) Sen satt jag och jeff kvar och pratade lite innan Ylva kom över och snek sig lite mat;)

Vi hade sedan innan bestämt att vi skulle gå på bio och se Confessions of a shopaholic. Men när jeff och jag satt och snackade tidigare under kvällen så undrade han varför jag alltid skulle välja så dåliga filmer. Så sa jag det att om du hittar någon bättre så är du välkommen att ta med oss på den. Så han satte sig ju direkt och gjorde research, till slut enades vi om Slumdog millionaire. Jeff suktade dock efter lite beröm eller ngt och sa att inte vill väl ni unga tjejer ha med en gamling som mig. Jag kontrade och sa att vill jag att du ska dra åt helvete så har jag inga problem med att säga det!!

Så sagt och gjort, vi gick och såg på Slumdog millionaire som var en helt galet bra film! Alla tre satt som klistrade! Det var kanon! Se den! Jeff var dock ledsen att han hade missat chansen att bjuda oss på middag. Så jag sa att det gick bra att kompensera det med att ta ut oss på efterrätt.

Och det gjorde han. Efter filmen åkte vi till Cracker Barrel där vi intog olika godsaker:) Sen masade vi oss hemåt och tittade på College roadtrip innan vi Ylva begav sig hemåt till sina trakter. Jeff och jag satt dock kvar och glodde på Scarface tills vi var så trötta att vi sa god natt. Då insåg jag dock att jag kunde inte sova än. Jag hade alla hjärtans dag saker kvar att fixa. Så sådär framåt morgontimmarna snickrade jag ihop lite kort, alltid ute i god tid…hmmm…

Så kom lördagen och jag var bjuden på brunch hos Donna och company. Så var där i några timmar och åt gott och hade det mysigt. Sen åkte jag och barnen över till Sylvan där vi bytte alla hjärtans dag presenter;) Fick gulliga hemmagjorda kort. Kände mig hemsk som inte hade ngt till Jeff först, han är ju rätt ensam. Så på fredagen hittade jag något som inte var så gulligulligt. En ask, visserligen formad som ett hjärta, men den såg ut som Svampbob med ett jättestort flin och var gjort i något svampliknande material så det tog bort kärleksfaktorn på den;) Den var fylld med hamburgegodis och jag tror han blev glad över att inte vara bortglömd!

Sen var vi alla (Naivy hade sin lediga helg) ute och lekte och cyklade. Vi spelade kubb och alla olika trädgårdsspel jag har haft med mig tidigare. Hade en riktig mysig eftermiddag. På kvällen åkte vi och såg på Hotel for dog på bio. Efteråt tryckte vi ihop oss i en fotoautomat och tog roliga bilder. Har några av dem som hänger på mitt kylskåp här nu;)

När vi kom hem så spelade vi lite rockband, och jag sög inte…hahaha…tro det eller ej men vi klarade alla låtar och ändå spelade jag bas. Jag var grymt imponerad över mig själv, och de andra var nog lika imponerade de;) Vi hade sjukt roligt i alla fall och gick in för det till hundratio procent.

När klockan började bli elva så ringde Donna. Hon ville komma över med en present och säga hej då. Så jag sa till henne att jag skulle vara ute på uppfarten om 5 min. För det har ju alltid varit så att hon inte får kliva innanför dörren hos Jeff. Men när jag hade lagt på så frågade Jeff vad det gällde och jag sa som det var, men han bara ”ring upp henne igen och säg att hon kan komma in, det är ju bara fånigt att ni ska stå på uppfarten”. Eyy what??

Donna var nog lika chockad som jag men hon kom mycket riktigt 10 minuter senare. Hon satt ett tag och tittade på oss när vi spelade rockband, och alla skrattade och hade roligt. Väldigt sjuk känsla det där för alla av oss tror jag, Jeff och Donna hemma hos Jeff och vi hade alla trevligt. Skumt men roligt. Sen slängde vi barnen i säng och Donna och jag satt och pratade.

Jag fick inte ett avskedskort den här gången, men ett längtan tills vi ses igen kort och lite andra småsaker. Efter att vi hade pratat i en timme eller så så var det dags att säga hej då. Inte så farligt den här gången men jag hatar alltid att säga hej då.

Sen hängde jag nere framför tv;n med Jeff ett tag innan det var dags att packa ihop det sista. Efter att Jeff hade varit så konstig den första dagen var allt tillbaks som vanligt. Vi pratade och hade en jättebra vecka, istället ignorerade han Naivy och gör tydligen fortfarande det. Vet inte vad hans grej är men jag hade det bra i alla fall så ska inte klaga!

Till slut knödde jag mig ner i sängen hos Jade. Ja, det var där jag sov under hela min vistelse. Lekrummet där bäddsoffan står var nämligen fylld med leksaker, julklappar och annat och jag kände inte för att röja upp det för att kunna sova där. Och eftersom Jade bara sover hos Jeff tre gånger i veckan och har en STOR säng så bestämde jag mig för att ta den istället. Det funkade fint, lite krig om täcket bara:)

På morgonen sen hann vi bara slänga i oss lite frukost innan det var dags för mig att åka till flygplatsen. Vi lastade in allt i bilen. Och precis som alla andra gånger då dem har tagit mig till flygplatsen så var det en ganska tyst stämning i bilen. Samtidigt så grät vi inte som vi har gjort de andra två gångerna så det kändes som det skulle bli lättare att säga hej då…

Efter att ha checkat in allt mitt bagage så gick vi så långt vi kunde komma innan det var dags att ta farväl. Jeff var ju sitt gamla vanliga osentimentala jag och sa typ ”vi ses ju om ett par månader bara”. Jake talade om att han tyckte det var en väldigt tråkig dag för att jag skulle åka, och han önskade att jag kunde stanna för alltid. Gav både Jeff och Jake kramar innan det var dags att ta farväl av Jade.

Jag trodde verkligen att det skulle bli lätt att säga hej då den här gången i och med att jag visste att jag skulle få se dem om 4 månader igen. Men när jag vänder mig om ser jag att Jade storgråter och då började ju jag tjuta jag med;) Så vi stod där och kramades och grät så det stod härliga till innan jag var tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen.

Jag kramade och pussade mina barn en extra gång och sen var det dags att säga hej då, eller see you later kanske passade bättre men det kändes inte så just då. Tårarna rullade ner för mina kinder då jag satte mig på planet. Hade verkligen trott att jag skulle klara det utan, men icke..

Jag hatar att säga farväl. Jag tycker inte om att säga farväl till min familj och mina vänner där hemma, och inte heller  till dem här.

Så något nedstämd anlände jag till Los Angeles. När jag kollade mina meddelanden sedan så hade jag fått från Donna och barnen att ”vi saknar dig redan och har gjort en nedräkningskalender tills vi ses igen. Att få se dig nu mitt i vintern var den bästa överraskning vi någonsin kunde ha fått. Vi älskar dig”

Kortsagt jag hade två underbara veckor och som alltid längtar jag tills jag får se dem igen, missförstå mig inte: jag trivs bra här med. Men inget i USA kommer någonsin att vara som Blue Bell. Det här är ett äventyr, men Blue Bell är hemma när det kommer till USA. Och i juni får jag se dem igen! Innan dess ska jag dock få se min egna familj som kommer om 5 veckor idag:) Ska bli så kul! Längtar!

fortsättning till inlägget nedan…

Sen tog vi barnen till Oak Lane för Jade skulle ha utvecklingssamtal. Och hör och häpna: Jeff och Donna var i samma rum! Det är nämligen så att under tiden jag har varit borta så har dem blivit vänner. Nu för tiden ringer dem varandra var och varannan dag för att kolla av läget med barnen och allt. Dem kan träffas öga till öga och samtala i vänlig ton. Detta är fortfarande en chock för mig!!

Vi talar om människorna som när jag kom dit var ”Emma, hälsa Donna detta”, ”Emma, hälsa Jeff detta” för att dem inte kunde prata med varandra. Jag var förbjuden att prata med Donna, inte för att jag brydde mig om det men ändå.. Dem kunde inte vara närmare varandra än 100 m och turades om att snacka med barnen vid konserter för dem ville inte ens se varandra. Och nu helt plötsligt är dem vänner. Missförstå mig inte, jag tycker det är jättebra! Men det känns sjukt, dem hatade varandra senast i somras och nu är dem bundis.. Känns skumt, jag har nästan växt upp i deras hat kan man säga och nu är allt normalt. Naivy tyckte tex att dem hade haft en väldigt sund skilsmässa. Jag satte i halsen när hon sa det, men hon har ju bara sett dem som de är nu. Jag var ju där under krigsåren med all smutskastning, vårdnadstvist mm.

Nu undrar ni säkert hur dem kunde bli vänner, det förstår jag att ni gör…För det hade jag med undrat… Men den gamla klyschan att hat förenar stämmer. När Valentina, au pairen efter mig i somras var där var ju allt kaos. Hon klarade ju inte av jobbet, var mano depressiv, hade hallucinationer, barnen HATADE henne, grannarna klagade på henne, hon körde sönder bilen och snodde 5000 dollar från Jeff. Kort sagt, en katastrof. Och det var i förtvivlan vad de skulle göra med henne som Donna och Jeff började prata. 

Dem var ju tvugna att prata varje dag, för varje dag var det en incident med Valentina, och barnen vägrade till slut åka över till Jeff för att hon var där. Så under den månaden allt detta pågick hann dem bli vänner, så när Valentina slutligen var ett minne blott så kunde dem liksom inte gå tillbaks till att hata varandra. Inget ont som inte leder till ngt gott:) Men gudarna ska veta att jag fortfarande reagerar när jag hör dem ringa varandra och prata som civiliserade människor;)

Jaja, vi var i alla fall på Oak Lane och jag passade barnen medan dem var inne på mötet. Vi lekte ute i leran, ngt som inte var så uppskattat när föräldrarna kom ut och skulle ha in sina små monster i bilen..haha.

Var vi gjorde sen under veckan minns jag inte, jag vet att jag tidigare hade träffat Ylva, Jeanette och en ny tjej Lina, men det var dagarna innan. Jag och Jade åkte till IKEA för att införskaffa lite förvaring till hennes rum. Jag vet att jag lagade mat och blev mäkta populär. Jeff reste mig till skyarna verkligen…haha… han hade inte ätit ett hemlagat mål mat sen jag åkte 4 månader tidigare så han var i himmelriket när jag slängde ihop lite svensk husmanskost.

Sen bestämde jag mig för att överraska Jade. Vi hade ju som sagt börjat organisera hennes rum, och hade kommit så långt som att sortera saker i högar. Dock låg dessa högar och allt annat överallt i rummet och det såg värre ut än när vi började. Och det säger en del för rummet var inte städat sen 2007 då jag gjorde det senast.. Jag insåg dessutom att om jag inte fixade det här nu så skulle rummet se likadant ut då jag kommer tillbaks i sommar. Så på onsdagsnatten stannade jag uppe tills kl 4 och städade och sorterade upp allt i lådor. Tog fram fina saker, och slängde eller paketerade ner allt det fula. Vi hade även köpt lite saker på IKEA innan som jag nu fixade fram. Möblerade om lite lätt med. Vågade ju dock inte dra fram dammsugaren vid den tiden på dygnet så det blev morgonen efter.

Så torsdagen kom och jag fixade klart Jades rum. När barnen kom över på eftermiddagen sen och Jade fick se sitt rum så var det värt mödan kan jag  säga (varför är det så mkt roligare att städa andras rum än sitt eget?). Hon bara lyste av lycka och vägrade lämna sitt rum på flera timmar. Och som hon sa, ”hennes rum hade aldrig sett så bra ut, inte ens när dem köpte huset”. Det får jag nog faktiskt hålla med om, det blev rent utsagt jävligt bra:)

Senare på kvällen åkte Jade, Naivy och jag och såg på Bride wars på bio. När vi kom hem så tragglade jade och jag hennes repliker till skolpjäsen i timmar innan dem slocknade…

Tiden i Blue Bell

Jag kanske borde sammanfatta tiden i Blue Bell så att jag kan komma till nutid någongång;) Fördelen är att jag har verkligen världens sämsta minne så det här borde inte bli så långt;)

Efter att jag hade kommit till Blue Bell den där torsdagen och överraskat alla så rullade vardagen på precis som om jag aldrig hade vart borta. Träffade gamla vänner, överraskade Maddie mm. På fredagskvällen var jag bjuden till Donna på middag, så var där och myste med Donna, Danny och barnen och såg på Tillbaka till Framtiden och bara hade det gott, inkurad som en liten boll bland Jade och Jake, och en jävla katt som orsakade snuva i tre dagar (Anna och Andreas katt måste vara speciell, det är den enda katt som inte får mig att se ut som Rudolf i tre dygn efteråt). Masade mig hem någongång efter midnatt.

Helgen minns jag inte så mycket av,  jag tog barnen till IKEA (givetvis) och Naivy var en aning uttråkad, hon kunde inte fatta min, J och J´s glädje över att få gå runt och titta på möbler;) Med köttbullar i magen bar det av hemåt igen.

Nya au pairen är lite lagom besatt av tvspel så hon och Jake satt mest och pillade med det medan jag och Jade ägnade oss åt annat. På söndagen målade jag och Jade om lite hyllor i hennes rum mm.

Sen kom veckan och jag minns just inte vad jag gjorde…oops…Var hos Donna en del, träffade Ylva. Barnen var där på tisdag och torsdag och vi lekte och grejade mest med det vanliga. Jag och Jade började röja upp hennes rum för hon vill göra om det så det blir lite mer tonårsaktigt;).

På helgen sen var Jade hos Jessie och jag tog det lugnt på Sylvan. Var och snackade med alla grannar. John, Pat, granntjejen, och några som bor längre ner på gatan. Insåg att alla känner apan, apan känner ingen;) Jag känner några av grannarna, men alla känner tydligen mig…hahaa…så jag fick hälsa och snacka till höger och vänster.

På söndagen åkte vi för att hämta upp Jeff på flygplatsen efter att han hade vart i Colombia i tio dagar. Första timmarna var han väldigt skum, pratade inte mkt med mig och var väldigt speciell. Vet inte vad hans problem var för han snackade en massa med alla andra.

Efter ett par timmar värmde han upp dock och jag fick en present tom…hahaha…jag fick och inte Naivy…den satt fint;) Sen var jag och familjen hemma och grejade tills Jeanette kom och hämtade upp mig för att åka till Coldstone (stället där man designar sin egen glass..). Satt och tjatade ett bra tag.

På måndagen var jag täckmantel. Donna ville träffa sitt ex, nu snackar vi ex som i att Donna var 16år när det begav sig och det hela utspelade sig på 80talet och han var 15 år äldre då som nu, med andra ord inget hot, men väl en av hennes bästa vänner. Daniel är en av världens goaste killar men hans stora minus är att han är väldigt svartsjuk. Så för att rädda husfriden var jag Donnas täckmantel och vi åkte in till Chinatown för shopping och senare lunch med Earl.

Hade en aning svårt att hålla mig för skratt. Hade aldrig träffat Earl men väl sett många foton av honom. Foton som Donna råkade visa mig av misstag… ja, ska inte gå in mer på dem…hahaha… men som sagt, kul att se honom live;) Sen strosade vi runt lite i Chinatown innan vi åkte och hämtade upp barnen…

Surprise

Har kommit lite klagomål på att jag inte skriver så mycket här så får väl börja nu när jag har fått internet till lägenheten.

Tänkte att jag skulle berätta lite om vad jag pysslade med strax efter mitt förra inlägg. Det var ju nämligen så att efter att jag hade anmält mig till alla kurser och betalat allt till colleget här så hade jag planerat en liten överraskningsvisit till Blue Bell.

Så den 28e januari åkte jag tillbaks till Philadelphia igen. De enda som visste att jag skulle komma var Jeff och mina kompisar. Vännerna hade jag nämligen överraskat veckan innan med ett besök i Philly innan jag åkte till LA.

Så Naivy (nya au pairen i min familj) fick hämta upp mig på flygplatsen sent den 28e och köra hem mig till Ylva. Där slocknade jag ganska direkt. Efter lite skvaller på morgonen skjutsade Ylva hem mig till Sylvan Dr. Det var ingen hemma när jag kom till huset så jag bara klev in. Och den känslan är skum.

Det finns två platser på jorden som jag bara känner ett lugn när jag kommer till, platser som bara känns trygga på något vis, som känns hemma. Det ena är givetvis Videvägen och mitt kära rum, det andra är det där lilla huset på den amerikanska östkusten.

Jag bara gick runt och kollade och andades in atmosfären. It felt good to be back!! Naivy kom hem så vi snackade lite, sen drog Ylva vidare till colleget. Naivy är jättego, men på grund utav att hon mest snackar spanska och inte så mycket engelska så fick jag snabbt nog och drog ner till John. Ringde bara på dörren och när han öppnade brast han ut i gapflabb. Om han så hade gissat tusen ggr så hade han aldrig trott att det var jag som skulle stå  där sa han. Men det var det ju;) Så fick kommit in och snackat med den gamle mannen. Kändes som man aldrig hade vart borta.

Jeff var under den här tiden i Colombia. Någon som är förvånad?? hehe.. Så med lite hjälp från Naivy fick vi övertalat Donna att hon var tvungen att komma över till Sylvan och visa Naivy vägen till barnens skola. Så Donna kom in i huset och stod och snackade en minut. Och då så hoppade jag fram från källaren!!! Och den minen, jag hade kunnat ge vad som helst för att få den på film!! Så chockad, sen började hon hoppa runt och gråta och jag fick världens dunderkram!! Hon var i chock!! Det här var den bästa överraskning hon någonsin hade kunnat få sa hon:)

Hon var fortfarande i chock men det var dags att åka och hämta upp lillkillen. Så vi åkte till Jakes skola, svängde upp i rondellen där lärarna portionerar ut barnen till rätt bilar. Och när Jake klev in i bilen så reste jag mig upp från att ha legat böjd ner i sätet och sa bara ”Hej Jake”. ”Its Emma, its Emma, you are here Emma!!! This is the best day of my life” blev svaret från mannen i mitt liv:) Ja, jag är ju min mors dotter trots allt så jag började ju givetvis att gråta:)

Sen åkte vi hem och käkade Marabou choklad, brottades och bara myste innan det var dags att hämta upp Jade från dramaklubben. Vi hade tänkt att vi skulle vara ute i god tid så jag kunde stå ute och vänta på henne, men som vanligt så var vi inte i god tid. Så jag satt kvar i bilen och Jade stod precis utanför (bilen har tonade rutor så jag kunde se henne men hon kunde inte se mig). Donna försökte få henne att gå runt bilen och gå in på andra sidan vilket Jade för allt i världen inte kunde förstå varför, så jag fick nog, öppnade bildörren och hoppade ut!!

Den minen, hon blev så paff. Sa inte ett ord. Bara stod och tittade på mig med öppen mun i säkert 90 sekunder innan hon bara sa ”Är det verkligen du Emma?”. Väl inne i bilen var hon tyst i säkert 5-7 minuter. Hon satt och nöp sig själv i armen för hon trodde att det var en dröm.

När vi var tillbaks till huset igen var hon som vanligt och babblade på. Så när Donna släppte av barnen och sa ”Är det något så vet ni vart jag finns” så vände sig Jade bara om och sa ”Varför skulle vi behöva något, Emma är ju här nu!!!” Älskade unge!

Sen lekte vi och hade det mysigt under kvällen. Jag var tillbaks i mitt andra hem, med mina barn. För det är dem på något konstigt vis. Mina.

Det är en klyscha, men jag är så sjukt lycklig ibland. Jag har världens underbaraste föräldrar och syster där hemma. Och här borta i USA så har jag min andra lilla bonusfamilj. Dem betyder inte lika mycket som min riktiga familj, och inte heller på samma sätt. Men gudarna ska veta att jag älskar dem något otroligt mycket ändå, dem tog en bit av mitt hjärta för snart tre år sen!  Sen får det låta hur klyschigt som helst, men det är sant!

Det här blev väldigt långt. Så mer om min Blue Bell visit kommer någon annan gång. Ska försöka uppdatera ofta, om ni kommenterar ofta vill säga!

Puss på er alla där hemma

Earthquake!!!

Hej hej allihopa!! Gud, finns sa mycket att beratta men sa lite tid. Sitter pa biblioteket och skriver eftersom mitt internet inte funkar. Ska beratta mer sen nar jag har ordning pa allt sant. Kom hit i mandags i alla fall och trivs helt underbart!

Var bara tvungen att beratta vad som hande igar. Hade vart ute pa upptacksfard i LA med en kompis, Moa, och kom hem helt slut. Slangde mig pa soffan och slotittade pa tv nar allt bara borjar skaka!!! Soffan jag satt i hoppade runt, glasen i koket klirrade, saker trillade ner,  hela huset skakade och jag trodde att min sista sekund var kommen. Nastan i alla fall:) Givetvis var det en jordbavning som skakade mitt omrade. Den uppmatte hela 4,4 pa richterskalan och jag trodde att jag skulle kissa pa mig av radsla! Direkt efter skalvet tystade allt, det kandes som hela jorden var overgiven. Men bara en nanoskenund senare borjade alla hundar och andra djur skalla och fora ovasen!

Aldrig fattat det dar med att bli forlamad av skrack men igar forstod jag det. Flakten ovanfor mitt huvud sag ut att lossna fran sitt faste vilket sekund som helst men jag bara satt helt paralyzerad och stirrade pa den. Riktigt laskigt det dar!!

Sa har i efterhand kanns det dock ratt frackt, jag menar ingen blev skadad och att vara med om en jordbavning stod pa min att gora lista, sa lite nojd ar jag. Jag vet att jag ar knapp:) Men jisses vad radd jag blev!!  Det enda som finns kvar som minne av den idag ar dock en spricka i min koksvagg!

Hoppas allt ar bra med er darhemma. Ska uppdatera mera sen nar jag har tillgang till internet. Har valt klasser och allt sant men det kommer det mer om sen.

Puss puss

Visum

Så var då mitt visum fixat. UNDERBART!! Blev en tur upp till Sthlm i torsdags. Kände mig som en slusk som masade mig ut till ambassaderna. Lagom fräsch efter att ha varit uppe sen kl 3. Men men, kan ju inte ha sett ut som en terrorist iaf för jag kom ju igenom säkerhetskontrollerna;) Men det var nära där ett tag att jag la ner planerna på college i USA. För väl inne i det där lilla säkerhetsbåset så står det världens charmigaste kille, jag blev nästan lite kär där och då… Jag som är emot allt vad förhastade beslut heter, och tycker mest att romantik är tjaffs, hade mer än gärna skitit i allt och left happily ever after med denna trevliga gosse. Nja, nästa i alla fall;)

Men så blev det ju inte, in med mig på ambassaden. Var mest skönt att få sitta där inne och tina upp lite. Det där med att man inte känner sina fötter då man har vart ute i kylan länge är ju bara bluff och båg!! Om jag kände mina fötter?? Trodde nästan tårarna skulle komma fram men insåg att det hade inte gjort sig så bra tillsammans med mitt skakfenomen på händerna, de hade ju trott att det var världens psykbryt som ansökte om visum. Så jag samlade mig, hade en intervju på mindre än en minut och önskade damen i luckan en trevlig dag. Sen var visumet mitt;)

Sen räddade Sofia mig och vi hade en dag på stan innan det var dags att bege sig hemåt igen. Blev förseningar på grund av påkörning. Framgick aldrig vad det var som hade blivit påkört dock.. Jag kom hem i ett stycke och somnade gott i min säng efter midnatt.

Dagen därpå låg passet och väntade på mig på posten. Och nu är det åtta dagar tills jag sitter uppe i luften någonstans mitt över Atlanten i detta nu. Om jag är nervös?? Vad tror ni??;) JA!! Skitnervös, fjärilarna i magen är som tokiga, men det hör till. I alla fall intalar jag mig det:)

Nu är det dags att återgå till packningen, jag har aldrig vart någon stjärna på vad man ska ha med sig. Allra minst då man ska vara borta i 8 månader. Jag kör inte efter less is more kan vi väl sammanfatta det hela med;)

Det är skillnad på långtradare och långtradare

Måste bara berätta om en söt liten händelse som inträffade på mitt jobb härom veckan. Jag jobbar på ett dagis, och efter lunch var det dags för sagostund för de större barnen. Så efter de första sagorna börjar en del av barnen tröttna och beger sig till olika delar i lekrummet. Så till slut är det bara jag och en liten kille på knappt fem år kvar.

Så väljer han ut vilken bok han vill läsa härnäst. Den handlade om bilar i alla möjliga olika former. Om truckar, brandbilar, ambulanser… you get it. Så börjar vi närma oss slutet av boken och då finns det en bild på massa olika långtradare. Så pekar jag jag på en konstig bild och berättar att även det är en långtradare.

Sen på bara någon hundratals sekund så grabbar den här lilla killen tag om min nacke och ger mig värsta smällkyssen. Sen tittar han bara på mig och säger: ”Nej Emma, Det HÄR är en långtradare”. Hahahahahaha… Vad ska man säga?? Det är skillnad på långtradare och långtradare;)

US and back again

Hej hej. Får väl börja med att säga att det här inlägget är helt dedikerat till Ylva, det är enbart av ren och skär respekt som jag sitter här och skriver nu- jag vet hur arg du skulle bli annars;)

Skaffade ju min blogg redan i somras, men det där med att skriva ner sina tankar har aldrig vart min grej, jag är bättre på att pladdra på. Men nu ska det bli ändring på det. Hände hur mycket roligt som helst i somras då jag var tillbaka i Blue Bell, USA. Var underbart att få träffa min familj och alla vänner därborta. Tog mig ungefär 4 timmar efter att jag hade kommit hem till Sverige igen i september innan jag började längta tillbaks. Det är konstigt det där, hemma kommer alltid att vara hemma, men samtidigt så har man fått ett nytt hem, ett nytt liv som tyvärr är så långt bort geografiskt sett. Och vad folk inte fattar är att man inte bara kan över en dag svänga och gå tillbaka till allt det gamla igen. Dem tycks tro att bara för att man har trivts och har haft sitt liv här hemma i 19 år så ska det vara så enkelt att komma hem, men så är det ju inte. För de senaste två åren har ju hemma varit USA och det är där jag har byggt upp mitt första liv på egna ben.. Och det kommer nog alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Finns inte många här hemma som vet hur det känns. Tur att det finns några knäppisar precis som jag (läs Erika och Sofia;).

Så det var många tårar som föll från min kind då det var dags att säga farväl igen. Men jag börjar bli van;) Nu är det bara några månader kvar tills nästa äventyr. I januari åker jag och Sofia till Santa Monica för en termin på college. Ska bli hur sjukt kul som helst! In the mean time så gäller det att jobba och slita i hop lite pengar här hemma.

Tror jag får börja och skriva lite saker i retroperspective som hände i somras, var ju nära att bli uppäten av en haj ute i det vilda och annat spännande som hände, det kan jag ju inte utelämna;)

Det här får vara allt för den här gången, första gången är ju alltid värst så sen ska det väl flyta på;)

 

Vill bara säga till alla er därborta i USA att jag saknar er tokigt mycket!