Det är skillnad på långtradare och långtradare

Måste bara berätta om en söt liten händelse som inträffade på mitt jobb härom veckan. Jag jobbar på ett dagis, och efter lunch var det dags för sagostund för de större barnen. Så efter de första sagorna börjar en del av barnen tröttna och beger sig till olika delar i lekrummet. Så till slut är det bara jag och en liten kille på knappt fem år kvar.

Så väljer han ut vilken bok han vill läsa härnäst. Den handlade om bilar i alla möjliga olika former. Om truckar, brandbilar, ambulanser… you get it. Så börjar vi närma oss slutet av boken och då finns det en bild på massa olika långtradare. Så pekar jag jag på en konstig bild och berättar att även det är en långtradare.

Sen på bara någon hundratals sekund så grabbar den här lilla killen tag om min nacke och ger mig värsta smällkyssen. Sen tittar han bara på mig och säger: ”Nej Emma, Det HÄR är en långtradare”. Hahahahahaha… Vad ska man säga?? Det är skillnad på långtradare och långtradare;)

US and back again

Hej hej. Får väl börja med att säga att det här inlägget är helt dedikerat till Ylva, det är enbart av ren och skär respekt som jag sitter här och skriver nu- jag vet hur arg du skulle bli annars;)

Skaffade ju min blogg redan i somras, men det där med att skriva ner sina tankar har aldrig vart min grej, jag är bättre på att pladdra på. Men nu ska det bli ändring på det. Hände hur mycket roligt som helst i somras då jag var tillbaka i Blue Bell, USA. Var underbart att få träffa min familj och alla vänner därborta. Tog mig ungefär 4 timmar efter att jag hade kommit hem till Sverige igen i september innan jag började längta tillbaks. Det är konstigt det där, hemma kommer alltid att vara hemma, men samtidigt så har man fått ett nytt hem, ett nytt liv som tyvärr är så långt bort geografiskt sett. Och vad folk inte fattar är att man inte bara kan över en dag svänga och gå tillbaka till allt det gamla igen. Dem tycks tro att bara för att man har trivts och har haft sitt liv här hemma i 19 år så ska det vara så enkelt att komma hem, men så är det ju inte. För de senaste två åren har ju hemma varit USA och det är där jag har byggt upp mitt första liv på egna ben.. Och det kommer nog alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Finns inte många här hemma som vet hur det känns. Tur att det finns några knäppisar precis som jag (läs Erika och Sofia;).

Så det var många tårar som föll från min kind då det var dags att säga farväl igen. Men jag börjar bli van;) Nu är det bara några månader kvar tills nästa äventyr. I januari åker jag och Sofia till Santa Monica för en termin på college. Ska bli hur sjukt kul som helst! In the mean time så gäller det att jobba och slita i hop lite pengar här hemma.

Tror jag får börja och skriva lite saker i retroperspective som hände i somras, var ju nära att bli uppäten av en haj ute i det vilda och annat spännande som hände, det kan jag ju inte utelämna;)

Det här får vara allt för den här gången, första gången är ju alltid värst så sen ska det väl flyta på;)

 

Vill bara säga till alla er därborta i USA att jag saknar er tokigt mycket!