Surprise

Har kommit lite klagomål på att jag inte skriver så mycket här så får väl börja nu när jag har fått internet till lägenheten.

Tänkte att jag skulle berätta lite om vad jag pysslade med strax efter mitt förra inlägg. Det var ju nämligen så att efter att jag hade anmält mig till alla kurser och betalat allt till colleget här så hade jag planerat en liten överraskningsvisit till Blue Bell.

Så den 28e januari åkte jag tillbaks till Philadelphia igen. De enda som visste att jag skulle komma var Jeff och mina kompisar. Vännerna hade jag nämligen överraskat veckan innan med ett besök i Philly innan jag åkte till LA.

Så Naivy (nya au pairen i min familj) fick hämta upp mig på flygplatsen sent den 28e och köra hem mig till Ylva. Där slocknade jag ganska direkt. Efter lite skvaller på morgonen skjutsade Ylva hem mig till Sylvan Dr. Det var ingen hemma när jag kom till huset så jag bara klev in. Och den känslan är skum.

Det finns två platser på jorden som jag bara känner ett lugn när jag kommer till, platser som bara känns trygga på något vis, som känns hemma. Det ena är givetvis Videvägen och mitt kära rum, det andra är det där lilla huset på den amerikanska östkusten.

Jag bara gick runt och kollade och andades in atmosfären. It felt good to be back!! Naivy kom hem så vi snackade lite, sen drog Ylva vidare till colleget. Naivy är jättego, men på grund utav att hon mest snackar spanska och inte så mycket engelska så fick jag snabbt nog och drog ner till John. Ringde bara på dörren och när han öppnade brast han ut i gapflabb. Om han så hade gissat tusen ggr så hade han aldrig trott att det var jag som skulle stå  där sa han. Men det var det ju;) Så fick kommit in och snackat med den gamle mannen. Kändes som man aldrig hade vart borta.

Jeff var under den här tiden i Colombia. Någon som är förvånad?? hehe.. Så med lite hjälp från Naivy fick vi övertalat Donna att hon var tvungen att komma över till Sylvan och visa Naivy vägen till barnens skola. Så Donna kom in i huset och stod och snackade en minut. Och då så hoppade jag fram från källaren!!! Och den minen, jag hade kunnat ge vad som helst för att få den på film!! Så chockad, sen började hon hoppa runt och gråta och jag fick världens dunderkram!! Hon var i chock!! Det här var den bästa överraskning hon någonsin hade kunnat få sa hon:)

Hon var fortfarande i chock men det var dags att åka och hämta upp lillkillen. Så vi åkte till Jakes skola, svängde upp i rondellen där lärarna portionerar ut barnen till rätt bilar. Och när Jake klev in i bilen så reste jag mig upp från att ha legat böjd ner i sätet och sa bara ”Hej Jake”. ”Its Emma, its Emma, you are here Emma!!! This is the best day of my life” blev svaret från mannen i mitt liv:) Ja, jag är ju min mors dotter trots allt så jag började ju givetvis att gråta:)

Sen åkte vi hem och käkade Marabou choklad, brottades och bara myste innan det var dags att hämta upp Jade från dramaklubben. Vi hade tänkt att vi skulle vara ute i god tid så jag kunde stå ute och vänta på henne, men som vanligt så var vi inte i god tid. Så jag satt kvar i bilen och Jade stod precis utanför (bilen har tonade rutor så jag kunde se henne men hon kunde inte se mig). Donna försökte få henne att gå runt bilen och gå in på andra sidan vilket Jade för allt i världen inte kunde förstå varför, så jag fick nog, öppnade bildörren och hoppade ut!!

Den minen, hon blev så paff. Sa inte ett ord. Bara stod och tittade på mig med öppen mun i säkert 90 sekunder innan hon bara sa ”Är det verkligen du Emma?”. Väl inne i bilen var hon tyst i säkert 5-7 minuter. Hon satt och nöp sig själv i armen för hon trodde att det var en dröm.

När vi var tillbaks till huset igen var hon som vanligt och babblade på. Så när Donna släppte av barnen och sa ”Är det något så vet ni vart jag finns” så vände sig Jade bara om och sa ”Varför skulle vi behöva något, Emma är ju här nu!!!” Älskade unge!

Sen lekte vi och hade det mysigt under kvällen. Jag var tillbaks i mitt andra hem, med mina barn. För det är dem på något konstigt vis. Mina.

Det är en klyscha, men jag är så sjukt lycklig ibland. Jag har världens underbaraste föräldrar och syster där hemma. Och här borta i USA så har jag min andra lilla bonusfamilj. Dem betyder inte lika mycket som min riktiga familj, och inte heller på samma sätt. Men gudarna ska veta att jag älskar dem något otroligt mycket ändå, dem tog en bit av mitt hjärta för snart tre år sen!  Sen får det låta hur klyschigt som helst, men det är sant!

Det här blev väldigt långt. Så mer om min Blue Bell visit kommer någon annan gång. Ska försöka uppdatera ofta, om ni kommenterar ofta vill säga!

Puss på er alla där hemma